Mitt första möte med Resident Evil var med det första spelet i ett demobås på Åhlens City för 13 år sedan, och när jag köpte min PlayStation några månader senare så var det ett av de första spelen jag skaffade mig. Utöver de klassiska scenerna med hundarna, korparna och alla zombier så var det mest stämningen och de otäcka kameravinklarna som skrämde livet ur mig, och nu när det femte spelet i serien gör entré så har det varit just den känslan som jag har strävat efter och hoppats på att få uppleva på nytt.

Capcoms spelserie har utvecklats en hel del de senaste åren, och allra mest med det fjärde spelet som släpptes för några år sedan, som innehöll nyheter som snabbare fiender som drabbats av parasiter och mer liknade vilddjur än virusinfekterade zombier. Betoningen låg dessutom mer på action än skräck och problemlösning, och alla de här elementen återfinns nu i det avsevärt mycket snyggare Resident Evil 5.

Handlingen utspelas denna gång i Afrika, då man i rollen som Chris Redfield måste sätta stopp för en man vid namn Irving som verkar sälja virus på svarta marknaden. Chris arbetar för Bioterrorism Security Assessment Alliance (BSAA) och med sig på uppdraget har han Sheva Alomar, som känner till området. Givetvis så ligger samma gamla ondskefulla makter bakom alltsammans, och det dröjer inte länge innan man attackeras av horder av parasitsmittade vettvillingar, som är beväpnade till tänderna med knivar, glasflaskor, motorsågar och … tja … tänder.

Det märks som sagt rätt tidigt att betoningen ligger ännu mer på action än tidigare, med en avsevärt större arsenal än tidigare samt mer ivriga fiender. En sak man däremot inte ändrat på är det rigida rörelseschemat, och vilket rent praktiskt innebär att man inte kan röra sig och attackera samtidigt. Det fungerar rätt bra i eldstrider, då man enkelt kan sikta in sig på manjini-fienderna, men i närstrid går det inte alls, då det innebär att fienden först står precis utom räckhåll för ens kniv för att sedan hoppa fram och få in en träff. Rent effektivt innebär det visserligen att man drar sig för att stå stilla i väntan på att bli anfallen, men i och med att ammunition är en bristvara så har man ibland inget större val. Just bristen på ammunition är inte heller något man kan åtgärda, för trots att man får tillgång till sin utrustning mellan varje uppdrag eller omstart efter att man dött – för inköp av nya vapen eller uppgradering av redan befintliga – så går det inte att köpa ammunition. Jag vet inte varför, för det går att få några kulor genom att köpa nya gevär, men så är dessvärre fallet.

Ammunitionsbristen underlättas inte heller av att Sheva aldrig verkar ha levt i fattigdom i hela sitt liv, i alla fall inte när man spelar ensam och låter den artificiella intelligensen sköta hennes framfart. Hon skjuter för glatta livet och lägger förband så fort man fått minsta skrubbsår, så man blir illa tvungen att själv fördela vapen och örter till henne, likt någon slags veckopeng. Spelar man med en vän (antingen på delad skärm eller online) så får man ju välja själv, och det går även att ställa in hur ens spelsession ska te sig, alltså om man vill bjuda in vänner, vem som helst eller ingen alls. För att bibehålla widescreen-aspekten så innebär spel på delad skärm att man får lite svarta kanter, och det blev faktiskt lite otydligt på min 46-tums Full HD-tv, så jag rekommenderar nästan onlineläget för bästa samarbetsupplevelse. Men enbart möjligheten att dela spelomgången med en vän är fantastiskt, och det är glädjande att se att Capcom tar sådant på allvar.

Men utöver samarbets- och onlineläget och så finns det egentligen inte så mycket som skiljer spelet från Dead Space – som släpptes i november förra året – lyckades med mycket av det som det här spelet försöker uppnå, fast med skillnaden att DS är lite läskigare och känns mer klaustrofobiskt än RE5.

Själva huvudkampanjen tog väl runt 10 timmar eller så, vilket känns rimligt. När man är klar med enspelarläget så får man tillgång till Sheva som spelbar karaktär, samt det nya läget Mercenaries. Det går ut på att man ska samla poäng och överleva så länge som möjligt, antingen ensam eller tillsammans med en vän, något som ger spelet lite mer livslängd.

Det har ordats en del om spelet är politiskt inkorrekt eller inte, och jag kan förstå varför. Det känns väldigt kolonialistiskt att i rollen som en vit man beväpnad med automatvapen meja med svarta infödingar som är beväpnade med spjut och sköld. I de första banorna befinner man sig i kåkstäder, och även där känns det ofräscht att stå och skjuta mot ett folkhav av vildsinta människor som står där utan skor, och med en machete i handen. Det finns givetvis andra fiender, men de utgör ändå en stor majoritet av ens motståndare. Men om man kan bortse från det så levererar Resident Evil 5 en riktigt fin spelupplevelse med några helt fantastiska bosstrider, och det märks att Capcom är gamla i gemet och vet vad de håller på med. Nivådesignen är välgjord den med, och även om pusseldelarna inte är i närheten av lika många som tidigare så förekommer det ändå några utmaningar. Spelserien må ha tagit några steg bort från sina rötter, men det här är ändå en riktigt välgjord actionrykare som utvecklar genren, även om den inte revolutionerats denna gång.

8/10

Läs det ursprungliga blogginlägget