Jag har aldrig hymlat med att jag har gillat Prince of Persia-serien. Det absolut första spelet trollband mig redan på 80-talet med sin charm och sina smidiga rörelser, och jag anser än idag att The Sands of Time till PS2 är ett av de bästa spelen som släpptes under den förra generationen. Men så släpptes två riktigt usla uppföljare och serien föll i glömska fram till nu, då Ubisoft bestämt sig för att återuppliva serien med en nystart. Lovande? Javisst, men kan Prince of Persia förnya mitt intresse för serien och tillföra något nytt?

Svaret är ett rungande ja!

Spelet börjar med att vår prins vandrar genom öknen och träffar på Elika, och en rad händelser leder till att de måste förhindra att den ondskefulla guden Ahriman från att ta sig fri. Det görs genom att man reser till de infekterade delarna av världen och låter Elika rena dem från ondskan. I vägen står fyra korrumperade bossar – alkemisten, krigaren, jägaren och konkubinen – och man måste gradvis slå dem tillbaka för att till slut besegra dem för gott. Resorna till de olika områdena som finns sker via akrobatiskt plattformande, som är både lätthanterlig och otroligt snygg. De förlåtande och intuitiva kontrollerna gör det enkelt att göra sanslöst snygga rörelser, och trots att det aldrig blir jättesvårt så känns det ändå tillfredsställande att dubbelhoppa, väggspringa, klättra och kasta sig omkring i de vackra miljöerna. Spelet använder en modern cellskuggningsteknik som får det att kännas som en akvarellmålning med skarpa konturer, och den drömlika designen och musiken skapar tillsammans med de vackra omgivningarna en atmosfär som känns som tagen ur en saga. Prince of Persia har lånat friskt från spel som Ico, Shadow of the Colossus och Okami, ett grepp som har slagit väl ut.

Även striderna har gjort sitt för att sticka ut från mängden. Här rör det sig om ett fåtal svärdkamper där man måste utnyttja fiendernas svagheter och koppla samman sina attacker utefter dem. Elika kan hjälpa till, och tillsammans kan man skapa en samling av av läckra slagkombinationer. Hon hjälper även till under andra skeden i spelet, t.ex. genom att förhindra att man kan dö. Skulle man göra dåligt ifrån sig under stridernas gång så räddar hon ens skinn, och hon finns alltid där med en hjälpande hand ifall man missbedömer ett hopp. Det är ett otroligt befriande spelinslag som ökar ens nyfikenhet och uppfinningsrikedeom, samt hela spelets frihetskänsla. Att testa att göra ett dubbelhopp mot en avlägsen pelare känns inte lika jobbigt när man vet att Elika finns där med en hjälpande hand. Det finns även en påtaglig fysisk kontakt mellan dem båda. De klättrar om varandra på pelare, hon hoppar upp på hans rygg när han traverserar längs vinrankorna och han fångar henne när hon hoppar ned från väggar och avsatser. Dialogen mellan de båda bidrar även till den känslan, med rappt munhugg som känns som tagen från klassiska Lucasarts-äventyrsspel som Sam & Max: Hit The Road.

Visst finns det diverse småsaker som inte är hundraprocentiga, som att friheten man har är en chimär som skapar en värld som faktiskt inte är så öppen som man hoppats, eller att insamlandet av ljusklot bara är ett sätt att få spelaren att utforska världen, men ärligt talat så spelar det ingen större roll när allt annat är så roligt. Prinsen rör sig på ett sätt som Faith i Mirror’s Edge bara kan drömma om, och grejen är den att Prince of Persia inte bara förnyar sitt eget koncept, utan även hela äventyrsgenren i sig. Själva handlingen följer ett klassiskt upplägg – godhjärtad stråtrövare hamnar i en prekär situation och visar sig vara en lätt motvillig hjälte – men här finns gott om saker som får spelet att sticka ut från mängden. Det här är en akvarellmålad liten matinémunsbit som är värld varenda tugga. Spela, tänk tillbaka till en tid då spel bara handlade om att förlora sig i ögonblicket och bara njut.

9/10

Läs det ursprungliga blogginlägget

Älskar verklige PoP. Ska köra igenom det en andra gång när jag kommer hem efter lovet. Så jag tjänar lite trophies på mitt egna ps3 också :P Sen lär jag ju inte lyckas ta alla trophies på en gång så d bir säkerligen en tredje omkörning sen :)

Underbart spel. Spelade igenom det hos polaren och även om en hel del moment upprepas så blir de aldrig tråkiga. Den grafiska designen är helt underbar och visar att cellshading har så mycket mer att erbjuda än bara färgsprakande, “cartoonish”, grafik.