På pappret: 8-bitars Mega Man i ett comebackförsök 15 år efter Mega Man 6.
I verkligheten: En av de bästa (och svåraste) spelen i serien, tack vare 8-bitarsgrafiken.
Pris:90 kronor på PlayStation Store. Ute nu!

Ni röstade i det här inlägget om vilka gamla PSN-spel vi skulle recensera, nu är det dags igen!

Till att börja med vill jag bara förklara under hur många år jag gjort research inför detta spelet. Redan som 8-9-åring spelade jag det första Mega Man så det stod härliga till. Konsolen var en 8-bitars Nintendo,som jag hade fått i julklapp nån gång runt denna tid. Mega Man gav oss spelare ett helt nytt sätt att spela, där handlingen inte alls var så linjär som i de andra spelen. Man kunde nu välja vilken bana man ville spela först, och man mötte figurer såsom Bomber Man och Cut Man på skärmen där man valde bana.

Då valet var gjort kämpade man sig fram till bossen i fråga, som man i början bara hade sin trofasta plasmakanon att använda emot. Väl besegrad släppte motståndaren ifrån sig ett pris i form av sitt eget vapen. Från Bomb Man fick man Bomber, från Cut Man fick man rakbladsvassa bumeranger, ja ni fattar. Huvudantagonisten heter Dr Wily och stod bakom alla robotars dåliga humör. Som vanligt när det gäller onda doktorer så omprogrammerade han alla i sin jakt på världsdominans. Även Mega Man höll på att åka dit, men en annan doktor, nämligen Dr Light räddade honom från den onda sidan. Spelidén är enkel: när man besegrat alla robotar väntar slutstriden mot Dr Wily.

Mega Man 2 kom något år senare och räknas som ett av de bästa spelen någonsin. Vapnet som man får när man besegrat Metal Man, Metal Blades är det bästa i serien. (Nån som tycker något annat?) Inte bara drar de otroligt lite energi, de kan också skjuta i 8 riktningar och bra mycket kraftfullare än den vanliga plasmakanonen.

Mega Man höll sig till NES under 6 upplagor och försvann sedan ur mitt synfält med uppföljare på Game Boy, SNES, Sega Saturn, PC och en massa andra ställen. Men i september 2008 var det återigen dags för vår lilla blå vän att dra på sig hjälmen i gammal god tappning. Capcom satsade på att göra ett nutida spel med äldre tids grafik, soundtrack och buggar. Har man någon gång spelat ett Mega Man-spel så finns det egentligen inte så mycket att berätta. Man känner igen sig väldigt mycket i de busenkla och precisa kontrollerna (vem har sagt att man behöver mer än styrkors och 4 knappar?), den grymma musiken och de fantasirika banorna och bossarna. Det är otroligt kul att springa runt i ett spel som ser ut att vara hämtad från min barndom, även om spelet numera visas i 48op och är alltså lite vassare grafiskt. Förutom igenkänningsfaktorn, musiken och allt annat som gör detta till ett kanonspel finns det egentligen bara en negativ sak att säga, det är fruktansvärt svårt!

Jag vet att Capcom har varit ute efter att göra det lite klurigt, då de tydligen ansåg att dagens spel vara för lätta. Ständiga sparpunkter och i princip oändlig hälsa hör 2000-talet till, annat var det minsann förr. Dessvärre har nog det blivit lite väl svårt. Jämförelsevis klarade jag de 8 bossarna i Mega Man 2 häromdagen på under timmen. För att klara av min första bana i Mega Man 9 behövde jag nog använda mig av ungefär samma tid, om inte det dubbla. Bristen på omstartspunkter lyser igenom, och det spelar ingen roll att du ramlar ner i ett hål precis när du ska hoppa över till bossens håla, du får ändå börja om från början. Att det är just hål och spikar som är dina största fiender kommer du snart att bli varse, då de robotar och bollar du slåss emot inte skadar dig tillräckligt mycket för att det ska bli kritiskt.

Att återanvända grafik, musik och spelmotor från ett så här pass gammalt spel är enligt mig en klockren företeelse. Jag skulle se många fler gamla spelserier, inte bara omgjorda, utan också i nya versioner som ändå fångar det gamla. Är säkert nostalgisk, då många garanterat tycker att sånt här skräp kan de minsann låta bli att ge ut. PSN är såklart en strålande distributionsplattform.  Betyget hade varit full pott om det inte vore för svårighetsgraden som tyvärr är för högt satt. Jag gillar utmaningar i spel, men det här är nästan på gränsen. Men man kan ju inte få allt här i världen.

9/10

Läs det ursprungliga blogginlägget