Under andra världskriget var det en stor fokus för många att lyckas eliminera Hitler och hans ledarstab, och i Quentin Tarantinos fiktiva värld är det två olika läger som gör allt för just detta. Vi har en amerikansk dödspatrull som infiltrerar Frankrike för att döda så många nazister som möjligt, sedan är det också en judinna som lyckades fly från massakern mot hennes familj, som under en ny identitet får chansen till en grov revansch när nazisterna vill använda sig av hennes biograf för en filmpremiär. Deras öden kommer att flätas ihop i ett våldsamt slag som sent kommer att glömmas.

Tarantino har under en lång tid velat göra en remake av kultfilmen Inglorious Bastards, även om det enda gemensamma egentligen bara är titeln, bortsett från den medvetna felstavningen. Efter den kommersiella floppen Death Proof blev det äntligen dags för honom att sätta tänderna i ett projekt som har levt i nästan ett helt årtionde (dock inget ovanligt i Hollywood). Resultatet är typiskt för demonregissören, nämligen en frisk blandning av olike genres med huvudfokus på dialog och våld. För mig är det här en skön återgång till den mycket höga kvalitet som Quentin flera gånger har presterat. Trots att Death Proof är en bra film så lämnade den ändå en viss besvikelse eftersom jag vet att han kan så mycket bättre.

Inglorious Basterds befriar däremot de höga förväntningarna, mycket tack vare ett smartare manus som genom lyckad uppbyggnad verkligen levererar under den sista akten, till exempel den snart klassiska sekvensen där Brad Pitts karaktär ska demonstrera sina kunskaper inom det italienska språket. Sedan går det inte heller undvika att nämna skådespelarna, främst då den hittills okända tyska skådespelaren Christoph Waltz som totalt dominerar med sin karaktär kallad för judejägaren. Även om jag inte tycker att detta verk når upp till samma klass som Kill Bill och Pulp Fiction så är det ändå en klassisk rulle signerad en av de främsta bland regissörer och manusförfattare.

Bilden (2.40:1, AVC) har många starka kvaliteter, men tyvärr finns det med ett fenomen som nästan hade dött ut i övergången mellan dvd och blu-ray, nämligen konturförstärkningar. Detta existerar enbart för de som har mindre tv-apparater och vill uppleva en slags artificiell skärpa. I verkligheten ser det bara dåligt ut och förstör därmed helhetsintrycket. De andra bildkomponenterna lyckas betydligt bättre, såsom ljudet (DTS HD Master Audio 5.1) med sina tydliga detaljer och sköna surroundkänsla. Även extramaterialet lockar fina ord från mig, speciellt den öppenhjärtliga intervjun med Tarantino och Pitt. Summerat är det här en riktigt bra utgåva.

8/10

Film: 8/10 Bild: 8/10 Ljud: 9/10 Extramaterial: 8/10

Läs det ursprungliga blogginlägget