När man ska börja prata om sommarens stora biosuccéer nämns säkert stortitlarna Harry Potter och halvblodsprinsen (7/10), Transformers: De besegrades hämnd (7/10) och några till, men nästan samtliga missar att Ice Age 3: Det våras för dinosaurierna (Ice Age 3: Dawn of the Dinosaurs) spelade in sjukt mycket pengar, långt över allas förväntningar, och nådde nästan 900 miljoner dollar över hela världen! Vi recenserade även spelet, som fick riktigt högt betyg. Givetvis innebär detta att uppföljarna är givna, oavsett vad kritiker säger, men jag hoppas verkligen att jag inte är ensam om att vara djuriskt trött på att se samma film en fjärde gång.

Gänget från Ice Age-filmerna har överlevt de tidigare äventyren då deras värld har hunnit med att både frysas och tinats upp, och nu när snön smälter bort mer och mer finns det nya varelser att bli vänner med… och givetvis en och en annan fiende som helst vill äta upp dem.

Sid (John Leguizamo) råkar under en vanlig vandring hitta tre stycken intressanta ägg som han vill behålla på grund av förträngda faderskapskänslor, som dök upp när det visade sig att Manny (Ray Romano) och Ellie (Queen Latifah) ska få barn. Allt ser ut att fungera bra, men när mamman till äggen hittar dem kidnappar hon Sid och för dem till en mystisk underjordisk håla. Manny och gänget tar givetvis upp jakten på sin vän, trots att mamman är en mycket farlig dinosaurie.

Problemet är att Ice Age 3: Det våras för dinosaurierna är samma film som vi har sett två gånger tidigare. Kärngänget går på promenad, upptäcker att det är något galet med naturen, träffar nya vänner, stöter på tråkiga filurer som bara vill dräpa dem (det kan jag relatera till!), och efter konfrontationen uppstår ömhet mellan två karaktärer som tillsammans vandrar mot nästa uppföljare. Cyniskt berättat av mig kanske, men det är ändå verkligheten. Hade det funnits drösvis med roliga skämt hade jag kanske kunnat stå ut, men när det inte ens finns det så återstår det bara en massa tårar över att man spenderar tid på den här smörjan. Barn mellan sex och tio år gillar säkert den här rullen, men övriga bör hålla sig undan då inte ens Scratch lyckas charma en den här gången.

Klyschan om att animerad film ser fantastiskt ut i högupplöst bildformat (1.85:1, AVC) används ofta eftersom den nästan alltid stämmer. Nästan, eftersom det då och då dyker upp utgåvor som misslyckas lite. Här är nästan allt perfekt i det visuella, men jag stör mig ganska mycket på att bilden är alldeles för ljus. Det är som om någon tekniker tycker synd om alla de med LCD-skärmar och beslutar sig för att öka ljusstyrkan så det inte blir så mycket mörker. Ljudet (DTS HD Master Audio 7.1) är dock en enda ljudfest för mina öron. Inte bara för att man har den goda smaken att presentera allt i åtta kanaler, utan även för balansen mellan klar dialog och effekter. Hela den animerade naturen kommer till sin fulla rätt i denna mix.

När det kommer till extramaterialet skulle jag vara mycket nöjd om det inte vore för en liten, liten detalj – att det finns varken svensk tal eller text. Jag som föredrar originalljud bryr mig inte, men jag kan tänka mig att en hel del barnfamiljer där ute blir besvikna av att man inte kan ta del av hela utgåvan bara för att någon hos Fox är för snål för att ordna svenskt språk bland allt material. Det är fortfarande hyfsat intressanta bakom kulisserna-filmer som följer med, men helheten svärtas av denna blunder.

6/10

Film: 3/10 Bild: 9/10 Ljud: 10/10 Extramaterial: 6/10

Läs det ursprungliga blogginlägget