Allt verkar vara frid och fröjd när Peter Klavin (Paul Rudd) friar till Zooey Rice (Rashida Jones), men när det är dags för att meddela deras vänner om denna lyckliga nyhet märker paret att Peters enda vänner egentligen är hans föräldrar. Några dagar senare börjar Peter inse hur pass illa det är att inte ha några riktiga vänner. Inte bara för avsaknaden att hänga med grabbar, utan för att han riskerar att bli alldeles för efterhängsen med sin blivande fru.

Med hjälp av sin bror och webbsajter ger han sig ut på en jakt efter en potentiell bästa vän, och när han träffar Sydney Fife (Jason Segel) verkar äntligen allt klaffa. Det är dock svårare än vad Peter tror, för det krävs mycket tid att skapa ett bra vänskapsförhållande.

Bromance-konceptet fick sitt genombrott i hyggligt underhållande tv-serien Entourage, och det var bara en tidsfråga innan ämnet skulle dyka upp på den stora duken. I Love You, Man är inte först ut, men definitivt filmen som nyttjar idén till fullo för första gången. Det man har gjort är att ta en simpel romantisk komedi, och istället för sökandet efter ett förhållande är det en vän man försöker hitta.

Låter enkelt, men i mina ögon är det ett genidrag av John Hamburg som på ett simpelt sett kan få något att kännas lite nytt utan att vandra för mycket i det okända. Han får också stor hjälp av att anlita Rudd och Segel, då dessa herrar har en väldigt stark personkemi. Sedan är det också ett stort plus att Rudd lyckas skapa en socialt handikappad människa utan att göra honom för pinsam. En schyst balans, helt enkelt. I Love You, Man är en klockren film för både grabb- och tjejkvällen, där det manliga psyket ställs på sin spets tillsammans med en hel del underbart roliga skämt.

Kommentarspåret sätter fingret på kvalitetsnivån för hela extramaterialet, nämligen ganska tråkigt och för smörande. Det är fantastiskt tragiskt att se hur en så pass rolig film får raka motsatsen i bakom kulisserna-filmerna, och jag rekommenderar att ni skippar denna bit helt och hållet. Det blir betydligt bättre när jag granskar bilden (1.78:1, AVC), där färgerna är det som står ut allra mest. Starkt, men aldrig någonsin i närheten av att blöda. Även kontrasten fungerar, däremot är skärpan inte så precis som jag skulle vilja att den var. Nåja, detsamma kan man säga om ljudet (Dolby TrueHD 5.1) som aldrig får något utrymme att briljera i, bortsett från en mycket klar dialog som klangar fint i högupplöst ljud. Långt ifrån referensnivåer, men duger för den här typen av film.

7/10

Film: 8/10 Bild: 8/10 Ljud: 6/10 Extramaterial: 3/10

Läs det ursprungliga blogginlägget