Som PS3-ägare så är man inte särskilt bortskämd med rollspel, särskilt japanska sådana. Det är lite konstigt med tanke på den uppsjö som har funnits till PlayStation 2 genom åren, men förhoppningsvis så är detta en trend som kommer att vända snart. Under tiden så får vi i alla fall stifta bekantskap med Eternal Sonata, som Namco Bandai till slut konverterat till PlayStation 3 och släppt i Europa.

Eternal Sonata handlar om den unga flickan Polka, som bor i en fantasivärld som 1800-talskompositören Chopin drömt ihop på sin dödsbädd. Under tiden som han ligger för döden så färdas han till denna plats, och slår följe med henne i hennes kamp för att rädda sin by från ruinens brant. Under äventyrets gång så träffar de även på ett gäng rännstensungar och andra rebeller som vill sätta stopp för orättvisorna som flödar genom världen, och den brokiga skaran beger sig mot greve Waltz slott med sina egna agendor för att skipa rättvisa. Äventyret utspelas i en rätt maklig takt, och tyvärr så är själva dialogbitarna tröttsamt långsamma och följer en generisk berättelsemall. Som tur är så har utvecklarna Tri-Crescendo skapat en levande och rätt så fantastisk värld med en intressant historia, så trots den styltiga dialogen (som för övrigt bör spelas med japanskt tal då de engelska rösterna är rent utav smärtsamma) så går det ändå att ha överseende med det och ta sig genom spelet utan att det stör allt för mycket.

Det finns en hel del som är riktigt trevligt med Eternal Sonata, och det allra mest uppenbara är den vackra, färgstarka grafiken och den fina musiken. Vi bjuds på starka och levande färger i 720p som kommer till sin rätt på en stor skärm, och eftersom musiken givetvis spelar en stor roll i spelet så kan man se fram emot att få höra Chopins verk genom hela spelet, vars kapitel även är döpta efter några av hans sonater. Det blir dock problematiskt när man upptäcker att spelet dras med några riktigt gamla rollspelsdrag, som att det inte finns några som helst checkpoints, så om man dör så har man inget annat val än att återgå till den senaste sparfilen, och det är tyvärr rätt glest ibland mellan sparpunkterna. Och när man kan hamna i instadeath-strider där fienden attackerar gruppen bakifrån, får dubbla attacker och slår ut hela gänget utan att man får försvara sig. Det är otroligt frustrerande när sådant sker och en timmes spelande är helt förgäves, för annars så är inte själva striderna särskilt trista utan innehåller ett flertal nyheter.

Ljus och mörker spelar en avgörande roll i striderna, eftersom alla karaktärer har specialattacker som varierar beroende på om man står i ljuset eller i skuggorna, så en placering och position spelar en avgörande roll. Annars är det en blandning av strategi och action där man har en kort stund på sig att göra sina val i striderna och sedan får nyttja sina handlingspoäng till att slå ned fienderna. Det är dessutom viktigt att man håller koll på striderna, då det är avgörande att försvara sig aktivt under själva stridens gång om man inte vill bli besegrad. Det är lite extra irriterande att det inte heller går att hela sig själv utanför strid med hjälp av magi, utan man måste hela tiden se till att man köpt tillräckligt med helande drycker och liknande så att man inte blir strandsatt kort innan en bossfajt utan möjlighet att hela upp sig, även om det givetvis går att komma runt sånt genom att slåss mot svagare fiender och på så sätt återställa gruppens hälsa. Men som sagt så är det något jag gärna klarar mig utan.

Eternal Sonata är med andra ord ett väldigt japanskt rollspel, med spelelement som är både nya och lite föråldrade. Bristen på trophies känns också lite trist, men det är väl på grund av att spelet släpptes i USA innan årsskiftet. Förhoppningsvis så börjar fler spelbolag släppa rollspel till PS3:an, men under tiden så skadar det inte att ge det här spelet en chans, särskilt då det fullkomligen dryper av charm. För trots alla dess brister så är det ändå rätt kul så länge man vet vad man ska se upp med.

7/10

Läs det ursprungliga blogginlägget