Nämn Cabela för någon här i Sverige, och du kommer garanterat se uppenbara frågetecken i deras blick. Det finns dock en naturlig förklaring på detta eftersom det i huvudsak är ett amerikanskt märke som kommer från en butikskedja som specialiserar sig på jakt- och fiskeprylar. Fast i ärlighetens namn handlar det mesta om vapen, och just detta är vad spelserien Cabela’s fokuserar på. Under detta årtionde har det släppts närmare tjugo (!!!) titlar som fokuserar på olika aspekter inom jakt. Som ni läsare förstår har det gått riktigt bra för Activision Blizzard med tanke på alla uppföljare och spinoffs, så att det skulle komma en version för PS3 var inte speciellt förvånande. Däremot har det inte gått speciellt bra för dem i Sverige, vilket är ganska förståeligt. Trots det får vi se Cabela’s Dangerous Adventures (Cabela’s Dangerous Hunts 2009 i USA) här i våra egna butiker, och då är det väl bara att ta fram allt manligt man har inom sig för att bege sig ut i den virtuella världen och jaga djur för nöjes skull.

I karriärläget spelar du rollen som jägaren Flint Abrahams när han reser världen runt för att utföra speciella uppdrag samtidigt som han naturligtvis jagar troféer för sin samling. Något mer avancerat än så är det faktiskt inte, men det är nu en intressant frågeställning kommer – hur tänker man hantera spelet? Det finns två sätt, där det ena är på det normala sättet, att försöka se om man får en jaktkänsla, hur pass det fungerar att sikta, svårighetsnivå och andra genomsnittliga ingredienser man betar av. Annars kan på göra på det andra sättet, som jag gör, att se det hela på ett humoristiskt sätt. Ja, för jag kan faktiskt inte ta Cabela’s Dangerous Adventures på allvar. Mina skrattattacker började redan när jag kikade på omslaget, för precis allt känns otroligt löjligt. Jag menar, framsidan visar en bild av en aggressiv brunbjörn som attackerar en till synes skrämd och liten människa. Vi mot naturen, eller något i den stilen. Därför ska man se det som någon bra gärning att det finns personer som Flint, vars enda mål i livet är att rädda mänskligheten från naturens dumma hot. Det får mig direkt att tänka på ett avsnitt i South Park där jägarna Jimbo och Ned alltid måste skrika ”Oh my god, it’s coming straight for us!” varje gång man ska skjuta ett djur, oavsett hur situationen uppkom och om varelsen faktiskt attackerar en. Nu är jag inte intresserad av att få ett flertal mejl från älgjägare i Sverige, för det är inte er som jag angriper, utan snarare människor som får en njutning av att döda bara för nöjes skull. Inget om att hålla stammar nere eller för att få mat på bordet, utan bara så att man kan få en trofé hängandes på väggen.

Skrattkramperna fortsätter även när jag har börjat i karriärläget, för nästan alla mina fördomar uppfylls med råge. Man får jaga varg, lejon, noshörningar, leoparder och många andra slags djur, men samtidigt får man passa sig för miljöerna som kan vara farliga, exempelvis laviner och pirayafyllda floder. Inombords tänker jag att vi snart får se ett Cabela-spel där man asfalterar hela jordens yta, men det är bara att fortsätta med äventyret. Till min förvåning hamnar jag till slut i ett uppdrag där man faktiskt inte ska döda huvudobjekten (även om man givetvis skjuter andra varelser), utan skjuta en bedövningspil för att kunna flytta djuren till andra zoner alternativt djurparker. Det känns inte speciellt manligt i min bok, utan man borde naturligtvis döda allt som rör sig, oavsett om djuret är utrotningshotat eller inte. Nu blir det bara ett försök till att vara politiskt korrekt i ett lir som är allt annat än just det.

När jag ändå är inne i just det segmentet kanske det är dags att berätta om kontrollen, för just i detta skede blir man snabbt varse om att det faktiskt inte går att springa, utan du kan enbart gå. Detta blir naturligtvis förödande när insomningsmedlet inte har börjat verka hos djuret än, utan attackerar dig för fullt. Turligt nog finns det i alla fall en adrenalinknapp att trycka på, vilket gör att allt sker i slowmotion. Förutom ens egna rörelser. En billig, men nödvändig gimmick för att väga upp emot att man inte kan springa. Utan den hade Cabela’s Dangerous Adventures sannolikt blivit helt omöjligt att klara av. Ett annat kontroversiellt beslut är införandet av Sxaxis-funktionen i spelet. Du kan tyvärr inte välja bort det, utan du får helt enkelt finna dig i att den finns där i vissa situationer. Oftast är den ganska logiskt och inte speciellt svårhanterad, men ibland blir det frustrerande svårt att behandla den.

Grafiken är inte heller någon styrka hos Cabela’s Dangerous Adventures, utan den är nämligen så pass dålig att det fick mig tro att jag höll på att lira någon remake av ett äldre PS2-spel, men det ska enligt utsago vara något helt nytt. Inte blir det hellre bättre av att naturen har mängder med osynliga väggar, vilket känns mycket konstigt då det borde vara relativt enkelt att lägga in bergsväggar eller andra saker som tydligt avgränsar var man får röra sig. Ljudet är däremot helt okej, där effekterna och miljölätena används till det yttersta i att försöka skapa någon slags jaktstämning.

Trots att alla nackdelar borde innebära en trea i betyg blir jag, tack vare ett humoristiskt intryck, underhållen en liten stund, men efter ett tag blir även jag bara trött och less på den hämmande kontrollen. Det som jag kommer minnas allra mest är dock inte den fettdrypande manligheten, utan att man i inledningen bara kunde välja ett namn med högst sex stycken tecken. Då fick jag en nostalgisk tripp om de äldre arkadspelen, som i nästan varje aspekt lyckas vara bättre än Cabela’s Dangerous Adventures.

4/10

Läs det ursprungliga blogginlägget