Bland alla hundratals superhjältar finns det egentligen bara en riktigt stor som inte har några som helst övernaturliga krafter (bortsett från en riktigt fet plånbok), vilket är vår älskade Läderlappen. Gothams mörka riddare har filmats ett antal gånger för både tv och bioduken, men ifall man vill blicka bortom Christopher Nolans underbara tolkning av honom tänker de flesta utan tvekan på filmerna som gjordes under 80-talets slut och 90-talets första halva. Trots att de flesta minns soppan som dödade denna franchise under nästan tio år. Vi har recenserat de fyra filmerna i Batman-serien under den tiden. Här är recensionen av Batman Forever. För att läsa recensionerna av Batman, Batman Returns och Batman & Robin klickar ni på motsvarande filmnamn. I vårt recensionsarkiv hittar ni även recensionen av The Dark Knight.

Tiden läker inte riktigt alla sår hos vår plågade hjälte (Val Kilmer) som fortfarande har mardrömmar om hans traumatiska upplevelse då föräldrarna mördades. Det är dock något han måste skjuta åt sidan då Gotham City under en tid har skakats om rejält av före detta åklagaren Harvey Dent (Tommy Lee Jones), som numera kallar sig Two-face, och hans kriminella huliganer. Batmans motstånd blir ännu större när refuserade vetenskapsmannen Edward Nygma (Jim Carrey) i stor ilska blir The Riddler och beslutar sig för att hjälpa Two-face med att besegra Batman en gång för alla. Samtidigt har en framstående psykiatriker (Nicole Kidman) anlänt för att studera vad som gör att någon beslutar sig för att leka polis utklädd till en fladdermus. Efter att ha accepterat de två första av rent nostalgiska skäl så skimras dimridån i Batman Forever när Joel Schumacher kastar sig in i leken för att göra Batman lite mer kommersiell och barnvänlig efter önskemål från Warner. Nu påminner allt istället om tv-serien genom sitt mer barnsliga framträdande och kraftigt överspelande skådespelare. Lägg sedan till bröstvårtor på dräkten, introduceringen av Robin och dålig koreografi, så har vi inledningen till hur varumärket Batman blev stendött under ett årtionde.

Ljudmässigt börjar det märkas att filmen är några år nyare än tvåan, för jag märker genast att mastern har betydligt fler kanaler denna gång. Dessvärre tycker jag inte att blir speciellt mycket bättre, utan det låter även nu ganska så framtungt, även om de bakre lever till oftare den här gången. Bilden håller sig dock på samma nivå som senast, det vill säga schyst kvalitet som inte har så mycket att komma med i jämförelse. Eftersom det är så pass kul att upprepa sig får jag också lägga till att även denna gång så håller extramaterialet en mycket hög nivå. Det är dock ett litet minus att man inte har med musikvideon till U2:s Hold Me, Thrill Me, Kiss Me, Kill Me, men i övrigt är det högintressant att höra hur man tänkte då det blev dags för ny regissör och en ny läderlapp.

6/10

Film: 3/10 Bild: 7/10 Ljud: 7/10 Extramaterial: 8/10

Läs det ursprungliga blogginlägget