Bland alla hundratals superhjältar finns det egentligen bara en riktigt stor som inte har några som helst övernaturliga krafter (bortsett från en riktigt fet plånbok), vilket är vår älskade Läderlappen. Gothams mörka riddare har filmats ett antal gånger för både tv och bioduken, men ifall man vill blicka bortom Christopher Nolans underbara tolkning av honom tänker de flesta utan tvekan på filmerna som gjordes under 80-talets slut och 90-talets första halva. Trots att de flesta minns soppan som dödade denna franchise under nästan tio år. Vi har recenserat de fyra filmerna i Batman-serien under den tiden. Först ut är Batman. För att läsa recensionerna av Batman Returns, Batman Forever och Batman & Robin klickar ni på motsvarande filmnamn. I vårt recensionsarkiv hittar ni även recensionen av The Dark Knight.

Gotham City är staden som är hårt drabbad av kriminella, så pass starkt att den rike medborgaren Bruce Wayne (Michael Keaton) klär ut sig till en maskerad hämnare under namnet Batman, för att sedan bege sig ut på gatorna för att hjälpa polisen på sitt egna lilla sätt. Efter att han tappat lokala gangstern Jack Napier (Jack Nicholson) i ett syrabad förvandlas skurken till den värsta motståndaren hittills, Jokern. Tillsammans med ett stort gäng ligister försöker han sprida skräck samtidigt som han får upp ögonen för Vicki Vale (Kim Basinger), en kvinna som Bruce Wayne uppvaktar. Efter att ha sett Nolans tagning på Batman och Jokern är det mycket svårt att smälta Tim Burtons sago-Batman, men jag inser ändå att han definitivt var före sin tid med en dyster superhjälte i huvudrollen. Givetvis är Heath Ledger betydligt bättre som Jokern, fast Jack Nicholson gör ändå jobbet helt okej i den här korsningen av realism, töntighet och saga. Enbart för nostalgikerna.

Bild och ljud känns ännu mer daterade än själva huvudnumret. Detaljerna blixtrar aldrig någonsin till, utan det påminner mest om en mjukare dvd-kvalitet. Fast där bilden definitivt kan bli bättre så är det inte mycket att göra med själva ljudet. Källan till detta Dolby TrueHD-spår är stereo, vilket hörs mycket tydligt i den kraftigt framtunga ljudbilden. Extramaterialet är desto bättre med en rejäl djupdykning i både filmskapandet, rötterna och själva hypen som dök upp. Det finns inget jag skulle vilja peka ut som speciellt fantastiskt, utan alla fans och filmintresserade får helt enkelt gotta sig i precis allt som dyker upp. Även om det nästan är roligast att se musikvideorna med Prince.

6/10

Film: 5/10 Bild: 5/10 Ljud: 5/10 Extramaterial: 9/10

Läs det ursprungliga blogginlägget