

I min bok finns det bara en superhjälte värd namnet, och det är Batman. Visst, han har ingen mutation som gör att han kan flyga, hoppa högt eller kissa i kors, men det resulterar enbart i att han imponerar mer än alla andra. Rikedomen, trauman och en tjurskallighet gör att Bruce Wayne kan klä ut sig till hans största skräck, en fladdermus, något som ger hans fiender en ännu större rädsla för detta nattdjur. Okända utvecklaren Rocksteady har på uppdrag av Eidos fått i uppdrag att slå mynt av den mycket framgångsrika franchisen, vars vitalitet har stärkts enormt efter Christopher Nolans Läderlappen-filmer (som The Dark Knight (8/10). Hoppet har hela tiden funnits där för mig, men pessimisten inom mig har tyvärr alltid trott på en flopp. Sedan började det komma en massa intressanta trailers, tätt följd av vårt eget förhandstest där det hyllades från höger till vänster. Hypemaskinen har därför kickat igång på allvar, och nu är det äntligen dags att se om det här är värt ett pris på 600-700 kronor.


Vi kastas in direkt i en biltur där Gothams hjälte Batman fraktar sin nemisis, Jokern, till stadens psykiatriska anstalt. Dock kantas hans tankar av att fångsten gick lite väl lätt den här gången, så misstankarna om att det här är en fälla är väldigt starka. Väl inne visar det sig att Batmans farhågor var sanna, Jokern har iscensatt en rejäl kupp där han har tagit över hela fängelset, och vår hjälte är mitt i smeten bland galningar såsom Bane, Killer Croc, Poison Ivy och Scare Crow, vars stora gemensamma nämnare är att just Batman har burat in dem. Världens bästa detektiv måste använda såväl muskler som list för att överlista skurkarna, samtidigt som han undersöker vad som är Jokerns egentliga mål med den här kuppen. Vad är det som gör att allt skedde precis här vid denna tidpunkt? Svaren kommer ju längre in du kommer i de mörka korridorerna.


Du märker nästan direkt att det här definitivt är baserat på tidningarna och novellerna som kom under 80-talet, främst från jättarna Alan Moore och Frank Miller. Den mörka tonen blandas med läckert utformade skurkar som på ett eller ett annat sätt har allvarliga mentala problem. Realismen från de två senaste filmerna är dock inte med i den här varianten, men vad gör det när man äntligen får agera som Batman på ett sätt man aldrig ha fått göra. På något bra vis. För den här gången har man verkligen lyckats att skapa ett engagerande och välgjort lir baserad på en superhjälte. Rocksteady har lyckats sudda ut konkurrenterna och rivalerna på ett sätt som jag trodde var omöjligt. Med en klockren kombination av brutal action och smygande för det tankarna kring hur gruvligt överskattade Chronicles of Riddick (9/10) borde ha varit. Variation ser inte märkvärdig ut på pappret, men i själva spelet blir det aldrig för tröttsamt. Med Batman: Arkham Asylum i ens PS3 märker du fort hur solen går upp och ner innan du ens har börjat reflektera över att kanske ta en paus.


Om ni vill läsa mer genomgående beskrivningar av själva spelmekaniken och all variation som spelet bjuder på så bör ni definitivt läsa vårt förhandstest av Batman: Arkham Asylum, för det finns så mycket annat vi vill ta upp här i recensionen.
Vad är det då som gör att spelet blir så pass lyckat? Kan det vara den skyhöga spelbarheten, kanske en fantastiskt detaljerad yta (ja, det har blivit avsevärt bättre jämfört med förhandskoden) trots att upplösningen bara är i 720p (fodralet säger 1080p, men det är dessvärre en osanning). Nä, det måste bero på persongalleriet och dess skådespelare (Mark Hamill har gestaltat Jokern många gånger tidigare, och visar här varför han nästan hela tiden blir anställd för det), eller kanske det stora mervärdet i att jaga rätt på alla gåtor (som naturligtvis ställs av The Riddler), att klara av alla Challenge Rooms och lisat ut hemligheten på Arkham? Som ni redan har listat ut är det en kombination av allt jag skrev ovan, men det finns fler saker som gör att jag blir helt lyrisk över innehållet.


Det enda som egentligen hindrar ett toppbetyg är att det känns lite väl lätt att klara av allt i enspelarläget (Challenge Rooms är dock definitivt en stor utmaning, som namnet antyder), men trots det har jag det så löjligt kul att jag sitter med ett leende som är större än Jokerns.

9/10
Läs det ursprungliga blogginlägget