I skolan var jag varken nördig eller cool (även om en del säkert hävdar motsatsen). Jag tillhörde istället den sällsamma skara som kunde umgås sporadiskt med båda dessa grupper. Tv- och datorspel blev snabbt en viktig vattendelare mellan nördar och coolingar i mitten av 1980-talet när de första prisvärda spelmaskinerna började hitta ut på marknaden. Jag har nu till och från sysslat med tv- och datorspel i drygt 25 år och kan i tider som dessa ibland lite försiktigt ställa mig frågan; vad hände egentligen?

När slutade spel vara nördigt och bli allas vardagssyssla; vuxnas som barns?

När jag var yngre skröts det aldrig om tv-spelsbravader i gympasalarnas omklädningsrum och i matte-pauserna ställdes det aldrig frågor om hur man kom vidare på en svår bana. Särskilt känsligt var det på gymnasiet. I en värld utan Google fick den spelintresserade läsa i utländska blaskor om kommande titlar eller skicka in sin fråga till Besvärjaren Besvarar i svenska speltidningspappret Datormagazin (den mellan 1986 och 1995, alltså). När en av de lite coolare killarna en dag år 1990 sökte upp mig för att fråga om min katalog av Amiga 500-spel (allt var pirat på den tiden – och ingen brydde sig) bröts nörd-isen för första gången. Först trodde jag han ville göra lite narr av mig, men nä. Istället började vi utbyta A500-lir och känner faktiskt varann ytligt än i dag (han är dock inte riktigt lika cool nu längre).

Med 35-årsstrecket bakom mig kan jag nu titta tillbaka på den tid som är helt borta. TV- och dataspel är inte längre nördigt per se; alla spelar, nördar som coolingar - om än olika sorters spel. Spelbranschen omsätter snart mer än skivbranschen och piratkopiering är i dag en politisk fråga på högsta nivå och en stöttesten till och med nationer emellan. Men hur hände det? Och framförallt när hände det? Finns det några faktorer som var avgörande eller åtminstone har påskyndat?

Hårdvaran?
Var det en speciell maskin som vände på steken? C64 och A500 var nörddatorer men vände det månne när PC:n fick feta grafikkort? När 3d-grafikkorten som 3dfx kom med i bilden? Eller var det via Playstation 2 eller Super Nintendo “alla” började spela? På ubåten i lumpen hade vi en GameBoy med enbart Tetris - den var flitigt använd och varade bara ett år eller så innan knapparna lade av efter tusentals speltimmar. Var det månne de handhållna enheterna från Nintendo som banade vägen?

Flickorna?
Jag känner väldigt många 70-talister av olika sort och ingen av dessa som spelade tv-spel på 80-talet var tjejer. Ingen. I dag ser det annorlunda ut. Min egen sambo är 80-talist och ser tv-spel som en naturlig del av underhållningsbranschen; bredvid film, musik eller böcker. Hon kan förvisso ha synpunkter på hur mycket jag spelar, men aldrig att jag spelar. Som vilken hobby som helst, alltså.

Till viss del tror jag att många 70-talistkvinnor (och antagligen även män) fortfarande har svårt att vänja sig vid tanken att spel inte enbart ett nördnöje längre. Lite vanskligt är det att låta en enda röst tala för en hel generation men kolumnisten Malin Wollin (född 78) sammanfattar på Aftonbladet Wendela en förmodligen ganska vanlig åsikt bland hennes jämnåriga om uppfattningen om vad man bör och inte bör syssla med:

“Jag håller med Anne Sophia om att det finns många losermän som saknar mammas nusse, spelar tv-spel och aldrig blir vuxna (nej, det är inte okej med vuxna män som spelar TV-spel).”

Det är klart att det är okej. Vände det alltså när spel inte längre var enbart för killar?

Ljudet och musiken?
Grafik är härligt – och bättre grafik får många av oss att tappa hakan. Jag kan ändå inte släppa taget om tanken att det faktiskt är ljudet som inneburit mest för spelkänslan genom åren. Gamla klassiska spel innehåller blippblopp-låtar som bara tilltalar fansen som varit med ett tag, lite grann som att spela gammal 50-talsrock för farsan. När tv-spel slutade vara blippblopp och istället blev maffiga symfoniverk som till fullo utnyttjar dyra 5.1-system lämnade branschen undergroundtillvaron och blev mainstream.

Tv-spelsljudets utveckling öppnade upp en mängd nya franchises som Singstar, Guitar Hero och andra partytitlar utan blippblopp. Jag minns fortfarande när jag lade vantarna på mitt AWE32-ljudkort från Creative. Eller när jag insåg att all musik till LucasArts klassiker Outlaws faktiskt var riktiga cd-låtar och inte midi-styrt som Doom, Duke Nukem och andra samtida spel. Var det ljudet som vände alltihop?

Allt flöt ihop till en digital röra?
Förr släpptes musik på LP-skiva eller kassett och film kom på VHS-band. I dag kommer allt digitalt, precis som tv-spelen – och snart gör böckerna sällskap. Har denna integration av underhållning på den digitala scenen gjort att tv- och datorspel vunnit mark eftersom ingen längre är rädd för varken digitala plattformar eller datorer?

Ett särskilt spel?
Var det kanske faktiskt en enda speltitel som förändrade världen? Vi har nämnt Singstar. Var det kanske The Sims? World of Warcraft? Donkey Kong Country?

Eller är vi helt enkelt alla nördar nu? Inget har hänt med spelbranschen utan allt har hänt i oss själva?

Vad tror du?

Läs det ursprungliga blogginlägget

The Game Overthinker har en teori värd att lyssna på:

http://www.youtube.com/watch?v…..yPcQBveWOA

Jag tror det är så pass simpelt som att de som spelade på 80-talet inte slutade spelade. Genom åren gick (och går fortfarande) snittåldern på spelare upp. Tillsammans med nya spelare ackumuleras antalet spelare hela tiden.

Det som dock inte får ekvationen att gå ihop helt i det resonemanget är den procentuella andelen av en viss årskull som spelar. Låt säga att x procent av 15-åringarna spelade 1985. I dag har med största sannolikhet andelen ökad markant. Vad beror det på?

Rent spontant tror jag på några anledningar:

- Äldres intressen brukar ofta smitta av sig på yngre. I synnerhet när det gäller syskon, vilket alla som har småsyskon vet allt för väl (monkey see, monkey do).

- Större variation. Det är inte bara problemlösning eller plattformshoppande (ofta grabbig sådan) över tangentbord eller bitig 8-bitarsgrafik. Det är Wii, Buzz, Rockband och Singstar också. Snyggt utformad dessutom.

- Tillgänglighet. Du måste inte veta ett skvatt om datorer (även om allt fler vet allt mer om datorer idag än för bara 10 år sedan) för att sätta igång ett tv-spel. Du kan lättare få och hålla kontakt med likasinnade över internet och får således lättare att hålla passionen vid liv. Kraven att inte nördig försvinner.

Samtidigt finns det fortfarande nördiga moment kvar. Det finns fortfarande folk som ägnar sig åt strategiska onlinespel utan grafik och muddar. Likaså handlar det lite om hur stor tid som avsätts och vilka spel som spelas (hinner inte utveckla, måste äta lunch nu). Så att spelande inte längre är nördigt är en sanning med modifikation.

haha, jag tog studenten 92 från ett samhällsvetenskapligt program. Inte en dator syntes till under hela utbildningen och specialarbetet (skriver man fortfarande sådana?) skrevs på skrivmaskin. Det var Jan Guillou-tider, det.

Och så bodde vi i en skokartong mitt på motorvägen…

Post edited 13:13 – 2010-03-15 by apekatt

Det har nog setts som lite nördigt – kanske inte under 80/90talet – när var/varannat hem hade en NES eller Megadrive, men för de som fortsatte spela spel efter mellanstadiet, så kanske det sågs på som lite “töntigt”. 

Jag håller inte med helt där,, jag är född 74 och jag och mina kompisar spelade tv-spel innan ens nes fanns och vi spelade när nes fanns och efter det med. Tror inte att någon som jag växte upp med har något problem med att se det som ett fritidsintresse.

Jag säger inte att det inte fanns de som tyckte att tv-spelandet var nördigt jag menar bara att jag inte känner igen det. För mig har tv-spel varit en “wow” upplevelse.

Ifall min mamma skulle använt ett ord till mig, efter att ha suttit timme ut och timme in och spelat. Så tror jag inte hon skulle sagt.

-Du är minsann en liten nörd som bara spelar och spelar. utan hon hade nog sagt något i stil med,

-Det är ju ren idioti.