
Ända sedan begynnelsen av tv-spel har vi uthärdat vidriga lir som baseras på en film. Så pass dåliga att flera av dem alltid brukar nämnas när någon sajt eller tidning ska kora de sämsta titlarna genom tiderna (hej E.T.!). Men i början av 90-talet blev det vår tur att hämnas, då Super Mario Bros. fick en premiär som sent ska glömmas. Helt plötsligt blev det ett fullskaligt krig mellan två branscher där alla tävlade om att vara som sämst när det gäller att släppa något som bygger på motståndarens verk. Okej, nu överdriver jag kraftigt, men ärligt talat kan man nästa tro att allt detta stämmer eftersom undantagen är oroväckande få. För att få ett stopp på det hela krävs det att alla konsumenter ilsknar till genom debatt och köpbojkotter, och för att dra mitt strå till stacken tänker jag lista fem stycken spel som inte får under några som helst omständigheter filmatiseras.
Det finns tre regler jag kommer att följa. För det första måste det finnas en legitim handling i spelet, även om filmindustrin inte bryr sig om sådant (Space Invaders fick exempelvis grönt ljus bara för några dagar sedan). För det andra accepterar jag inte heller några spin-offs av redan gjorda filmer, exempelvis Terminator: Salvation (5/10) eller Wanted: Weapons of Fate (6/10). Sista regeln är att liret måste ha släppts till PS3 (annars skulle det bli en så lång lista att Toby behöver minst två veckor för att korra texten (skoja inte / Tobys anm.)). Även om mina åsikter normalt sett brukar vara den enda världsliga sanningen är jag förberedd på att få rejält med mothugg angående vissa val, så det är upp till er att säga bu eller bä om min lista, samt givetvis ge alldeles egna förslag.
Observera att det kan förekomma spoilers i texterna nedan.
Bayonetta
Bland mina favoritregissörer hittar jag skruvade människor som till exempel David Lynch och Terry Gilliam, men inte ens deras fantasier skulle räcka till för att hitta något så pass absurt som Bayonetta. Filmversionen hade fått filmerna Yellow Submarine och Fear and Loathing in Las Vegas att framstå som logiska kyrkprojekt i jämförelse, även om man skulle överdosera LSD samtidigt som man ser dem. Jag gillar verkligen skruvade rullar, men allt har sin gräns och Bayonetta skulle klumpigt kliva över den efter bara en hundradels sekund. Lägg även till filmhistoriens mest omotiverade nakenscener (du vet, när Bayonettas hår ska dräpa en fiende), vilket skulle leda till en gigantisk kalkon.
Uncharted: Drake’s Fortune
Under en lunch med Toby frågade jag honom en gång hur det kom sig att han kunde ge full pott till Uncharted 2, trots att berättelsen som bäst är medioker, men oftast genomusel. Han förklarade helt enkelt sin förkärlek till den klassiska matinéfilmen och att han därför nästan alltid blir underhållen av denna genre. Men jag lovar dig att filmatiseringen av Uncharted skulle bli ett stort undantag. Föreställ er en äventyrsfilm som först skulle få en stor budget och populära skådespelare, men på grund av ett tvivelaktigt manus (tredje akten i spelet spårar ur nästan mer är David Cages Fahrenheit) läggs projektet på is, för att sedan köpas billigt av ett mindre bolag som vill tjäna in lite enkla pengar. Slutligen blir det Casper Van Dien som kisar sig fram i letandet efter skatter tillsammans med en enerverande Playboy-bimbo som enbart existerar så småpojkarna får något att drömma om.
Bionic Commando
Den negativa kritiken fokuserade oftast på den oförlåtande kontrollen som är allt annat än precis, men något som blev bortglömt är hur tröttsam arm-gimmicken är efter ett tag. Tänk er då en actionfilm där svingandet blir uttjatat redan efter första actionsekvensen. Med tanke på att handling och skådespel knappast är huvudprioriteten inom genren skulle det enbart vara smärtsamt att uthärda 90 minuter med hoppande mellan hus och lyktstolpar, för kom ihåg – marken är ju radioaktiv.
Dante’s Inferno
Ifall man inte har testat spelet eller sett någon trailer kan man tänka sig att allt handlar om en sorglig kärleksberättelse där stackars hjälten kämpar sig fram i helvetet för att rädda sin älskade fru från sitt grymma öde. Då skulle vi kunna ha en lika gripande som spännande film att uppleva, men nu är inte verkligheten sådan. Ifall filmen skulle vara trogen spelet hade vi fått leva med ett resultat som skulle kännas mer parodisk än underhållande. Varelser kryper ut ur bröstvårtor, en mycket övertydlig symbolik, men allra värst skulle det nog vara att få se alla dörrar bli dräpta. Om och om och om igen.


Ratchet & Clank: A Crack in Time
Det vore barnsligt enkelt att föreställa sig detta som en vanlig animerad film, men om cynismen får härska skulle det här kunna bli 2010-talets svar på Super Mario Bros. Klåpiga regissören hatar CGI-effekter, och beslutar därför att göra allt old school. Tänk er då en lönnfet Jason Lee som gestaltar Ratchet, medan Warwick Davis plågas inne i plåtkostymen som ska avbilda Clank. Precis allt blir så töntigt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Speciellt när manusförfattarna har kämpat med att tillföra tyngd i de filosofiska scenerna där karaktärerna pratar om hur man absolut inte får resa i tiden för att fixa något, trots att man har gjort det tidigare i filmen med godartade resultat.
Hur skulle er lista se ut?
Läs det ursprungliga blogginlägget