Min första kontakt med den svenska vampyrrullen Låt den rätte komma in var i spanska Sitges då filmen vann en Méliès d’Or – priset för 2008 års bästa europeiska fantastiska film. En 1500-hövdad publik i salongen gav regissören Tomas Alfredson stående ovationer och för första gången på länge blev jag faktiskt sugen på att läsa en bok, enbart på grund av att jag sett dess filmefterlaga.

För dig som bott i en garderob det senaste året eller helt vänt ryggen mot inhemsk filmindustri så är Låt den rätte komma in det andra svenska vampyrförsöket på kort tid (det första var Frostbiten). Filmen bygger på en bok av John Ajvide Lindqvist och samme man har även skrivit manus, vilket vi gillar.

Oskar är en tunn och småväxt tolvåring som har det tufft i skolan. Som många inåtvända och tystlåtna barn har han lyckats skaffa sig ett par alldeles egna mobbare som leds av den elake Conny. Conny med anhang fördriver tiden med att slå Oskar eller slänga hans ombyte i pissoaren. Först när jämnåriga flickan Eli flyttar in i Oskars granntrapp börjar saker att förändras.

Eli är ingen vanlig flicka; hon verkar inte vara rädd för något och har heller ingen förståelse för de mest basala saker som att fråga chans eller frossa godis. Dessutom fryser hon aldrig trots att hon och Oskar alltid träffas utomhus mitt i vintern. Ännu märkligare är att folk börjar försvinna spårlöst…

Låt den rätte komma in är ingen vampyrfilm i traditionell bemärkelse. De få skräckinjagande scenerna är på Spöket Laban-nivå och de senaste två decenniernas sexbesatta vampyrer syns heller inte röken av. Faktum är att Tomas Alfredsson själv uttryckte uppriktig förvåning över att en skräck- och scifi-festival som Sitges älskade filmen så. Men svensk socialrealism säljer, vet ni.

Det här är istället en väldigt vacker historia med mörka och dystra undertoner. Den handlar om vampyrer, ja, men den handlar lika mycket om mobbning, upplevd maktlöshet, en gnutta kärlek och skön hämnd – och är samtidigt en underbar skildring av Sverige under tidigt 80-tal. Detaljer som kläder, sätt att tala, inredning och musik från 1982 bakas in på ett helt naturligt vis. När Oskars mamma undrar om han inte vill sitta hemma och titta på tv med henne en fredagskväll så hörs Notknäckarna i bakgrunden, vilket sände en nostalgisk trygghetskänsla genom ryggmärgen hos den här 35-åringen.

Både bild och ljud är utmärkt i Låt den rätte komma in, åtminstone om man tar hänsyn till att det är en svensk film. Flera av scenerna är vinter nattetid, vilket innebär många gråa och svarta partier. Apparater med dassig kontrast kommer därför inte att göra filmen rättvisa. Ljudet är också bland det bästa någonsin från en svensk film, kanske mest beroende på att Johan Söderqvists musik passar så otroligt väl till storyn och fyller liksom rummet.

I vanlig ordning bjuder svenska filmer på ganska fattigt extramaterial; ett kommentatorsspår och lite bildspel och trailrar, that’s it. Sandrew Metronome, som distribuerar filmen, har dock för vana att bjuda på en DVD-version när du köper en BD-film, vilket räddar dem lite grann, men påverkar ändå totalbetyget en aning. Låt den rätte komma in kammade hem fem guldbaggar och inte mindre än 36 andra internationella priser. Det kan vara den bästa svenska film jag sett under 2000-talet. Se den.

8/10

Film: 9/10 Bild: 8/10 Ljud: 9/10 Extramaterial: 7/10

Tack till Fantastisk Filmfestival för lånet av recensionsexemplaret på Blu-ray.

Gå till forumtråden för det här inlägget – (5) Posts

Taggar: Blu-ray, John Ajvide Lindqvist, Kåre Hedebrant, Låt den rätte komma in, Let the right one in, Lina Leandersson, Per Ragnar, Tomas Alfredson

Relaterade inlägg:

• Recension: The Children (Blu-ray)
• Recension: The Box (Blu-ray)
• Recension: Gamer (Blu-ray)
• Recension: Coco – Livet före Chanel (Blu-ray)
• 3D-spel men inga 3D-filmer på PS3 i juni

Det här inlägget skrevs av Jimmy Wilhelmsson den 2009-03-19 (en Thursday) klockan 17:00 och kategoriserades under Blu-ray, Recensioner. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.